Jag kunde varit död idag. ( )
Hem Om mig Kontakt

Jag kunde varit död idag.

Den 1 juni år 2011 åkte jag & pappa till stallet för att jag skulle rida. Vi skulle åka på studenten i Stockholm senare under dagen. Jag gick ut med Krizzie till hagen där vi brukade rida, satt upp & började skritta på en volt. Hon var bedrövlig rent ut sagt & stegrade nästan hela tiden. Trodde vi skulle välta över vissa gånger. Jag skrittade & travade på en mycket liten volt för att få henne lugn. Fick ta till piskan några gånger & till slut blev hon lugnare. Minns inte hur länge jag red på volten, men säkert 20 minuter. Krizzie var trevlig när jag väl hade fått ner henne i form. Så kom pappa ut för att berömma mig. Han kollade hur det gick & han sa att Krizzie var riktigt duktig. Men så gör jag något jag aldrig borde ha gjort. Jag styrde mot ett litet hinder i trav som var 30 cm ungefär. Krizzie pekade öronen rakt fram & började galoppera. Jag hann inte lägga en volt innan vi hoppade för att få ner henne. Krizzie gjorde ett jättehopp & började bocka efter hindret. Jag tappade tyglarna & försökte att hålla mig kvar i sadeln. Men jag flög av på vänster sida. Jag både kände & hörde hur något knäckte till inom mig.

När jag vågade titta så såg jag stjärnor. Pappa kom fram till mig & sa att jag skulle resa mig. Jag försökte allt jag kunde, men jag ramlade bara ihop hela tiden. Försökte kräkas också, för det ville min kropp. Men det kom inget ur kroppen, mådde bara så jävla illa. Hade fruktansvärt ont i magen, armen & nyckelbenet. Försökte förklara för pappa att det var riktigt illa & jag sa att min mjälte är sönder. Hur fan visste jag vad en mjälte var? Jag visste inte ens var den satt i kroppen eller hur det kändes när den var krossad. Men jag bara visste att den var sönder. Stallägaren kom ut & höll uppe mina ben i luften. Men det blev inte ett dugg bättre. Pappas syster & hennes man kom också fram för att se hur det var med mig. Jag kunde knappt prata eller se, hade fruktansvärt ont.

Stallägaren hjälpte mig till bilen där jag fick sätta mig med en spypåse. Kunde typ inte sitta i bilen, för då hade jag svårt att andas. Men vi åkte hem till mina föräldrar där jag la mig i sängen. Jag ville gråta, men det kom inga tårar. Mamma tvingade mig in i bilen ännu en gång för att jag var tvungen att åka till akuten i Lidköping. Jag ville verkligen inte dit, men att åka till KSS i Skövde var inget att tänka på. Minns inte ens hur jag kom in till akuten, förutom att jag tydligen åkt bil.

På akutmottagningen i Lidköping var det givetvis väntetid. Jag kunde inte sitta ner, så jag fick stå upp i väntrummet. Men då började jag skaka & ville bara sova. Så mamma ropade på några sköterskor som hämtade en säng till mig. Då kom jag in direkt till ett rum där sköterskorna började peta på mig. Dom tog av mig mina smycken & satte på en nackkrage. Jag var rädd, för så ont har jag aldrig tidigare haft. Fick åka ner till röntgen i en rullstol. Kunde som sagt inte sitta utan att tappa andan, så fick lägga mig på golvet på röntgen. Några sköterskor hämtade en säng & gav mig en smärtstillande tablett som inte hjälpte ett skit. Fick röntgensvaren nästan direkt & det var ingenting som var brutet eller så. Blev att åka hem igen med en värre smärta än när jag kom in.

Var hemma hos mina föräldrar i ungefär en veckas tid. Jag kunde knappt gå eller sitta, ännu värre sova. Jag hade fått recept på Tramadol, men dom hjälpte inte mycket. Mamma tog ledigt från jobbet för att se till mig. Jag kunde inte äta mat, jag kunde inte dricka vatten. Jag var som en handikappad kärring som väntade på att döden skulle komma & ta mig. För varje dag som gick så blev mitt tillstånd bara värre. Jag kunde inte andas nästan & jag bad om att få dö. När jag låg i sängen kunde jag inte resa mig upp. Mamma blev rädd & larmade ambulans som kom efter en stund. Har aldrig tidigare mött så trevlig personal inom ambulansvården, så det var tummen upp. Dom försökte hjälpa mig att resa mig upp från sängen, men det tog säkert 30 minuter. Det fanns ett val om att få morfin insprutad i mig, men det ville jag inte. Jag ville inte åka in till akuten i onödan heller, eftersom röntgensvaren inte alls var dåliga. Så den ena ambulanskvinnan ringde in till akuten & läkaren där tyckte inte att jag behövde komma in. Så ambulansen åkte utan mig.

Efter helgen så hade jag gett upp helt. Då kunde jag inte ligga ner längre. Jag fick sova sittandes i fotöljen. Jag längtade efter att smärtan skulle sluta & bad om att dö ännu mer. Pratade med mamma om det flera gånger & hon förstod mig. Det kanske var det som gjorde att hon tvingade in mig i bilen igen & åkte raka vägen till akuten i Lidköping. Där fick jag sitta i en rullstol. En läkare kom in & pratade med mig. Hon sa att jag hade fått en rejäl urinvägsinfektion som borde behandlas direkt. Jaså, tänkte jag. Hade jag ramlat av min häst, hört ben i kroppen knäckas & så var det bara en urinvägsinfektion. Nej, jag om någon borde vara expert på urinvägsinfektioner & det var verkligen inte det som var problemet. Jag blev sur på läkaren & mamma rullade ner mig till röntgen. Svaren kom direkt efter jag hade varit inne. En sköterska sa att jag hade vätska i min vänstra lunga. Jag blev lättad, samtidigt som det fanns en rädsla inom mig.

Fick åka till intensiven "IVA" där dom skulle tappa ur vätska i lungan. Kirurgen gjorde sig i ordning för operationen. Jag själv satt i sängen & såg hur sköterskorna dukade upp alla knivarna. Så sprutade någon in sömnmedel i min kanyl & jag somnade. När jag vaknade så hade jag en slang som stack in i min kropp på vänstra sidan. Kirurgen hade tappat ut massa vätska som luktade illa. När dom skulle röntga mig för att se om slangen låg rätt såg kirurgen att min mjälte var krossad. Så det blev panik där också. Jag brydde mig inte längre, för jag ville bara att allt skulle bli bra. Så dom höll stenkoll på min mjälte den natten. Och ja, jag fick vara på IVA i ca fyra dagar.

När läkarna trodde att all vätska hade runnit ut ur min lunga så var det dags för att plocka bort slangen. Det var ca fyra dagar som jag då hade legat med slangen i mig. Jag fick ännu mer sömnmedel & när jag vaknade var den borta. Äntligen! Jag fick åka upp till avdelningen senare den dagen. Fick ett eget rum med en teve. Mamma & pappa var hela tiden hos mig, förutom på nätterna. Fick även besök av släktingar & vänner. Man märkte verkligen att folk brydde sig om mig. Ni är guld värda! Kirurgerna på IVA dukade upp operationsbordet två gånger för att plocka min mjälte, men dom gjorde det aldrig. Förstod inte varför, men jag orkade aldrig fråga.

Idag är det snart åtta månader sedan olyckan inträffade. Jag är så jävla glad över att jag faktiskt lever idag. Enligt flera människor & läkare så kunde jag dött. Hade jag varit hemma en dag till så hade jag kvävt mig själv. Är enormt glad för alla besök jag fick på avdelningen, även om jag var tvungen att få morfin insprutat pga att jag skrattade åt mina galna kusiner. Tack till personalen på IVA & tack till de underbara människorna på avdelningen. Ibland saknar jag tiden då jag låg på avdelningen & fick allt serverat, haha. Men som sagt, detta var en lek med döden & jag vann den.



  • ${CommentAuthorLinkIf}
    2012-01-30 kl.11:21:59
    E glad att du lever<3
    ${CommentAuthorLinkIf}
    2012-01-30 kl.11:23:54
    Du skriver att du hade gett upp, men jag tror att det var mest din kropp som gjorde det. Du kämpade och vann över döden. Du ska vara stolt över dig själv. Kram Maria Wilhelmsson
    ${CommentAuthorLinkIf}
    2012-01-30 kl.13:09:29
    Det är coolt ändå att du fortsätter att rida :)



    Kommentera här
    Design og koding: Ina Anjuta

    Kategorier

    Arkiv

    Senaste inlägg

    bilde