Trauma-problemet ( )
Hem Om mig Kontakt

Trauma-problemet

I januari början av februari i år började min kropp att säga ifrån. Jag sov väldigt dåligt på nätterna och orkade inte gå upp på morgonen. Det resulterade att jag låg i sängen hela dagen i princip. Jag åt typ ingenting, blev tvingad att äta. En fd vän åkte hem till mig och skrek på mig varför jag bara låg i sängen hela tiden. Hon grät... Det var då jag började förstå att jag är på väg in i väggen. Mitt liv som jag tyckte var bra hade tagit för mycket stryk. Min kropp sa ifrån, men jag vägrade att lyssna. Jag tror jag mest blev rädd och trodde att jag kunde rätta till det genom att fortsätta livet som om ingenting hade hänt. Jag festade, pluggade och höll igång min vardag som vanligt. Men snart skulle min kropp säga ifrån igen...

Som ni kanske läst tidigare här i bloggen så fick jag sjukt ont i ryggen förra veckan. Jag fick åka in till sjukhuset där jag blev tagen på allvar. Åkte ambulans till och med. Jag fick starka mediciner utskrivna för smärtorna. De medicinerna jag fick är för patienter med svår cancer. Konstigt att jag fick dom, men skönt att slippa smärtorna. Direkt efter sjukhusvistelsen fick jag magsmärtor. Jag trodde det var för morfinet gör mig förstoppad, men så var inte fallet. Jag fick även 38,1°C feber och då blev jag rädd. Vad händer liksom?

På måndagen spydde jag som aldrig förr och det var inte pga medicinerna. Jag mådde inte illa då jag låg i soffan, endast då jag var uppe och gick. Det var då jag spydde. Febern ökade hela tiden och var uppe i 39,2°C. Min man ville att jag skulle åka in, han ville ringa en ambulans. Jag tyckte själv att jag var alldeles för dålig för att ens kunna åka in?! Nu var alla oroliga, inte bara jag och min man.

Under tisdagen kom min pappa på besök. Han var givetvis fortfarande orolig och ville se hur han kunde hjälpa mig. Även min moster kom på besök och hon är sjuksköterska. Det var då alla pusselbitarna kom på plats. Hon berättade att om man varit med om många jobbiga saker på en kort tid men kanske inte riktigt brytt sig om de eller tagit sig illa vid då så kan det komma tillbaka senare. Jag har många upplevelser som varit hemska, jobbiga och sorgsna. Vill inte dela med mig av detta här, det får ni läsa om i min bok senare 😉 När kroppen inte orkar samla och bära på jobbiga minnen så säger den ifrån. Då kan man få hemska smärtor, sömnproblem och depression. Nu har jag inte depression, men jag är mycket ledsen och nere. Det kan dock inte klassas som depression. Däremot är detta mer posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Jag minns på min födelsedag i Polen att jag fick akut hög feber, svettningar och ont i hela kroppen. Då ringde min kompis deras privatläkare och han sa utan att träffa mig att det lät som om jag var stressad och på väg in i väggen. Så allt hänger ihop och stämmer. Men bara för jag vet hur det är så har jag inte mindre ont. Kroppen säger fortfarande ifrån, men jag kan inte äta läkemedel mot de smärtorna. Nu de senaste dagarna har jag inte haft någon matlust, huvudvärk, sömnsvårigheter, trötthet och humörsvängningar. Det är väldigt jobbigt för närstående så Leo kommer få rådgivning för hur han ska stötta mig på bästa sätt. Jag står i kö för att komma in på öppenvården inom psykiatri, men givetvis är det sjukt lång väntetid. Nu vet ni i alla fall varför jag kanske inte är positiv hela tiden...



  • Kategorier

    Arkiv

    Senaste inlägg

    bilde