Vägen till ett kejsarsnitt - DEL 6

Jag och Maciek hade fått ett datum och en tid för när kejsarsnitten skulle äga rum. Det var den 29 juli, klockan 10:00. På morgonen vaknade jag vid 05-tiden och gick upp för att duscha med Descutan. Jag hade inte sovit nästan något under natten pga nervositet också spänning. Fick inte heller äta eller dricka något, så ni förstår säkert att jag var hungrig. Maciek åt lite pizza från gårdagen och jag såg att även han var otroligt nervös. Det var ju bara några timmar ifrån att vi skulle få se vår son!
 
Vi kom till Östra sjukhuset vid 09-tiden och gick direkt till väntrummet för "operationsdag kejsarsnitt". Eller väntrum och väntrum, vi fick sitta i korridoren som två vilsna muppar. Klockan passerade 10:00 och vi började bli otåliga. Vi frågade en förbigående undersköterska om vi var på rätt ställe och efter bara en liten stund blev vi hämtade av en sjuksköterska. Vi gick ner till förlossningen där vi blev tilldelade ett rum. Jag fick ta på mig en sån där lång sjukhusklänning som är otroligt ful och obekväm. Man känner sig stor som ett hus. Sjuksköterskan satte även en kanyl i min arm och kopplade på ett dropp. Jag blev erbjuden lustgas ifall jag var orolig, men jag tackade nej. Maciek fick kaffe och beställde lunch som skulle serveras kl 13:00. Sjuksköterskan meddelade oss att operationen skulle bli vid 14-tiden. Jag låg i sängen och sov till och från, var inte så värst nervös längre. Ville mest ha det gjort så vi kunde få träffa vår lille plutt. Tiden gick så himla sakta.
 
Klockan 13:00 kom sjuksköterskan tillbaka och meddelade oss att operationen skulle ske tidigare. Maciek blev genast stressad och jag trodde att han skulle svimma. Han fick ta på sig blåa sjukhuskläder vilket passade honom riktigt bra. När dom rullade mig i sängen till operationssalen så såg jag hur Maciek skakade av nervositet. Sjuksköterskan gav honom ett glas saft så att han fick i sig lite socker. Väl i operationssalen blev vi bemötta väl och det var massvis med personal där inne. Jag hade föreställt mig ett mörkt rum utan fönster, men istället var det ljust och tre stora fönster där solen sken igenom. En narkossköterska gav mig en till kanyl i armen, vilket i sig var svårt eftersom mina blodådror gömde sig. Jag blev även här erbjuden lustgas, men tackade nej. Efter tre försök lyckades hon och jag kände en lättnad. Dock var jag riktigt nervös för att bli stucken i ryggen. Har ju sedan tidigare trauma då jag hade borrelia.
 
Narkosläkaren kom in i operationssalen och pratade med mig. Hon lovade mig att hon skulle ta det lugnt och även ge mig narkosmedel (Propofol) för att jag skulle bli lite drogad. Jag var tvungen att sitta upp på operationsbritsen med kutad rygg. Det var först en kanyl som skulle sättas i ryggmärgen för att jag skulle få ett EDA-dropp med smärtlindring efter operationen. Narkosläkaren stack mig två gånger för att jag skulle bli bedövad i huden. Det var klart att sticken kändes, men det var hanterbart. Sedan skulle då kanylen in vilket jag fruktade. Precis innan narkosläkaren stack in nålen sprutade narkossköterskan in Propofol i min kanyl i handen. Direkt blev jag sjukt snurrig och nästan ramlade framlänges. Tur att både Maciek och narkossköterskan stod framför mig. Jag kände hur nålen gick in i ryggen, men speciellt ont gjorde det inte. Tyvärr lyckades inte narkosläkaren på första försöket så hon fick göra ett ytterligare stick för att få kanylen på plats. Jag fick massor med Propofol insprutat i kanylen på handen. Nästan så jag somnade, men det gjorde mig otroligt lugn i alla fall och det var ju det som var meningen.
 
Det andra sticket i ryggen var för ryggmärgsbedövningen, dvs morfin-spinalen. Mer Propofol sprutade dom in och jag nästan däckade. Men narkosläkaren lyckades på första försöket med bedövningen. Direkt hjälpte personalen mig att lägga mig ner på operationsbritsen. Jag kände hur mina ben försvann från min kropp. Men rädd blev jag inte utan jag litade fullständigt på all personal som fanns i rummet. Någon frågade mig om jag kände smärta i benet vilket jag absolut inte gjorde. Tydligen hade någon nypt mig utav bara helvete. Jag fick syrgas och dom kopplade upp mig med EKG och dropp med antibiotika och något annat. Maciek satte sig bredvid mig vid mitt huvud. Även sjuksköterskan, narkossköterskan och narkosläkaren var vid min sida. Jag kände mig trygg och jag minns att jag blundade. Sedan kände jag hur dom började rota i min mage, men ingen smärta kändes. Jag trodde nästan att dom slet och drog i mig och att jag skulle ramla av operationsbritsen, men det gjorde jag inte. Det värsta var att jag hörde hur saxarna jobbade när dom klippte i min mage. Jag började bli rädd och sjuksköterskan försökte lugna mig genom att prata om vart jag reste senast. Det hjälpte inte ett dugg, mina öron fokuserade på saxarna. Jag kände mig som om jag var i en skräckfilm. Narkosläkaren beslöt sig för att söva mig direkt när dom tagit ut Grzegorz.
 
Sedan kände jag hur dom drog ur något stort från magen. Bara någon sekund efter det hördes bebisskrik i hela rummet. Jag blev så glad över att Grzegorz skrek direkt. Det var ju min största rädsla att han skulle ha problem med andningen. Några tårar fälldes från mina ögon. En barnmorska kom till vår sida och visade upp Grzegorz. Han var blå som en smurf och väldigt tjock. Maciek följde med barnmorskan och klippte navelsträngen. Samtidigt skulle dom dammsuga min livmoder och sy ihop mig. Narkosläkaren kopplade på ytterligare ett dropp, fast med narkosmedel. Direkt somnade jag och tydligen hade jag snarkat enligt Maciek. Jag minns att jag var nära på att kräkas när narkosen släppte och då sprutade dom in någon medicin mot illamående i min kanyl i handen. Det var ett himla sprutande kan jag säga.
 
Sedan rullade personalen in mig till ett rum för uppvakning. Även Maciek och Grzegorz fick vara med. Jag låg där smått hög från all medicin och var så lycklig. Däremot vågade jag inte hålla i Grzegorz eftersom jag var fortfarande snurrig. Narkosläkaren kom in till oss och startade EDA-droppet och samtidigt förklarade hur den fungerade. Jag kunde själv trycka på en knapp för att få mer medicin om jag behövde, dock endast en gång i timmen. När jag frågade narkosläkaren vad det var för medicin så förklarade hon att det var Fentanyl. Då blev jag rädd eftersom jag hört så mycket om denna medicin och hur folk missbrukar den. Men hon lugnade mig och sa att det är en mycket vanlig medicin inom vården. Efter några timmar på uppvaket så fick jag, Maciek och Grzegorz åka upp till BB där mat väntade på oss alla tre. Jag kan lugnt säga att jag var vrålhungrig...
 
Jag är otroligt glad och lycklig över det som vi varit med om. Att jag valde kejsarsnitt är ingenting som jag ångrar, tvärtom, det var det bästa valet som jag någonsin har gjort. Nästa gång vi får barn så kommer jag åter igen att göra kejsarsnitt. Jag hoppas att jag får samma personal som jag hade nu, helt underbara. Dom gjorde allt för att jag skulle känna mig lugn och trygg. Det fick mig att ändra uppfattning om vården. Världens bästa dag ❤️
 
(null)
Det är strängt förbjudet att kopiera bilden.