- Jag är inte elak, bara ärlig.
Hem Om mig Kontakt

Sorry!

Hej på er!


Har inte hunnit blogga så mycket som jag velat. Varit mycket stress åter igen för mig och jag känner mig aldrig ledig så jag kan få vila. Liksom idag är min enda lediga dag denna vecka och då har jag istället haft samhällstjänst 8-13 och nu tvättar jag kläder. Vart tog mitt liv vägen? 😢

Sitter och äter en smörgås mellan tvättarna. Väntar också på att en person ska komma och kolla på lägenheten. Tydligen har jag blivit mäklare också... Varför jag kan aldrig säga nej?

  • 2017-03-08
  • kl.15:21:54
  • Kategori: Stallet
  • Så är det...

  • True...

  • Haha!!

  • En julsaga om gubben Richard.

    Richard var en gammal gubbe. Han bodde i änden av en stubbe.
    Tillsammans med bävern Malle, som hade en stor balle.
    Stubben hade fyra rum & kök, Malle älskade lök.
    Richard brukade jaga älg, även fast det var helg.
    Då blev Malle sur, så hon fick sitta i en bur.
    Bävern Malle tyckte att hon var ful, & nu är det jul.
    Richard var ute & högg ved, även fast hans händer led.
    Malle stod vid spisen & laga gröt, då kanske hon blev söt.
    Vid matbordet de satt & åt, Richard nynnande på en låt.

    En dag knackade det på deras dörr, det var en man från förr.
    Han hade svarta kläder, det var nog av läder.
    Röven syndes flera mil bort, för kjolen han bar var väldigt kort.
    Mannen från förr viftade med en piska, han ville Malle smiska.
    Då fick Richard nog, han hoppades att mannen dog.
    Bävern Malle ville i sängen ha kul, så nu är det jul.

    En annan dag träffade Richard en kille, han var ett riktigt snille.
    Namnet på honom var Frank, & han var alldeles pank.
    Richard bjöd in honom i sin stubbe, & bjöd honom på en nubbe.
    Bävern Malle ville inte ha en nubbe, hon var ju ingen gubbe.
    Hon hämtade en flaska sprit, så nu stinker hon skit.
    Efter några glas hon måste fly, i toaletten hon vill spy.
    Malle blev alldeles gul, så nu är det jul.

  • Till dig ♥


    Du är anledningen.
    Till att jag står kvar.
    Du är meningen i mitt liv.
    Den enda meningen jag har.
    Du är mitt syfte.
    Utan dig står allt stilla.
    Du är min själ.
    Du fyller mig med känslor.
    Du är mitt samvete.
    Du får mig att tänka rätt.
    Du är mitt hjärta.
    Och det är för dig det slår.

  • Varm Korv Boogie

    Det stod en varmkorvs-Alexandra Sahlgren ner på Fyris torg.
    Hon måla korvarna svarta för hon tände på det.
    Hon hade utorrent på datorn.
    Det gillas inte av lagen.
    Det fick hon inte ha.
    Nej det var inte bra.
    Att ha utorrent på datorn.

  • Sambosarnas nya låt

    Idag kom Kassandra på en ny låt, eller det var egentligen vi båda som kom på den. Men hon sjöng orden som vi hade skrivit på min whiteboard. Fast min whiteboard är faktiskt grå!

    KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS!

    Sambos, uppna din durr.
    Handsex, ta mig hårt.
    Nässex, sug på den.
    Handbojor, se på mig.
    Hoho, en hand i stormen.
    Vem fan påskar här, Kassään.
  • Vinnarnovellen 2009 - På väg

    Igår sökte jag runt på Google och hittade till min stora förvåning en novell som jag kände igen. Det var den som jag skrivit då jag gick på media. Jag hamnade på första plats av alla i klassen och fick något pris som jag inte ens minns vad det var för något. Läs gärna och lägg en kommentar!

    Landskap efter landskap försvinner förbi utanför fönstret. Jag sitter på en av de bakre platserna i bussen, själv. För första gången på två år ska jag få träffa min familj igen. Min friska, underbara familj. De som förstod vem jag egentligen var, utan att de dömde mig. Jag vet, jag var sjuk. Det var ingen riktig sjukdom, en sådan där som cancer eller ännu värre. Nej, detta var en enklare variant. Jag hade Borderline. När jag fick reda på att jag hade uppnått diagnosen för Borderline kunde jag inte hantera det. Allt handlade om droger, alkohol, att skada sig själv och inte minst att hitta en väg ut. När jag hamnade i mina psykiska attacker kunde knappt mamma hantera mig i början. Jag slog henne, hotade henne, jag gjorde precis allt dumt man kunde göra. Till sist fick hon nog. Snabbt lyfte hon telefonluren och slog hårt på knapparna. Några sekunder senare började hon prata med någon. Jag vet fortfarande inte vem det var, men efter det samtalet var ingenting sig likt.

    Jag slängde igen dörren till mitt rum och ropade de fulaste orden jag kunde till mamma. Hon förstod verkligen ingenting. Vad var det för något hon sa nyss? Att jag skulle åka bort ett tag. Jag har ju inga vänner som vill vara med mig, så hur skulle det gå till? Kanske var det någon i släkten, men de som verkligen stod min familj närmast hade slutat besöka oss. Strunt samma, jag brydde mig inte så mycket. Snabbt tog jag fram min blåa väska och började packa ner allt jag skulle ha med mig. Att ”åka bort ett tag” kunde ju vara hur kort som helst, eller tvärtom. Hur mycket skulle jag packa ner i väskan? Jag ville inte fråga mamma. Det blev lite kläder som jag trivdes i, sedan lade jag ner min iPod och mobiltelefon. Jag tittade runt i mitt lilla rum en sista gång så jag inte hade glömt något. Sedan öppnade jag dörren och gick ner till mamma.

    Hur kunde jag vara så elak mot henne? Det enda hon ville var att jag skulle få hjälp tillräckligt snabbt. Jag såg ju själv vad som hände med Tyra på hemmet. Det var fruktansvärt. Allt var indränkt i blod och på väggarna fanns bilder på hennes pojkvän. Tyra hade också Borderline, fast hon hade fått hjälp för sent. I flera år hade hon gått omkring och mått dåligt, utan att hennes föräldrar brydde sig. Tyra var den första som jag pratade med på hemmet, och jag gillade henne riktigt mycket. Hon blev som syster för mig.

    Jag skriver Tyras namn på den immiga fönsterrutan. Snabbt försvinner det igen och jag tittar ner i min väska. Jag tar fram ett fotografi som jag fick av Tyra. Det har hon redigerat alldeles själv. På fotografiet ser man Tyra sitta på en grön sommaräng med blommor i håret och det är hästar runt omkring henne. Det var hennes dröm; att få leva med hästar. Jag lägger ner fotografiet igen och lutar mig bakåt. Bussen stannar för att en kvinna ska gå av, mitt i ödemarken. Vem kan bo här? Det är skabbiga hus med ladugårdar som har börjat rasa. Tur att min familj inte bor här i alla fall.

    När jag pratade med mamma i telefon igår berättade hon att de hade flyttat till en större villa. Jag hoppas det är lika fint som vårat förra hus. Fast jag minns det knappt längre, jag är så van vid behandlingshemmets röda färg. Tänk, att jag blev den första tjejen som fick åka därifrån frisk. Att ingen annan klarade det. Men jag kan fortfarande få ett återfall. Behandlingen var svår, men jag orkade med allt. Det kommer jag tacka min kropp för en dag.

    Jag satt på en stol och grät. Ingen förstod varför, inte ens jag själv. En av sjukvårdarna sa att det var naturligt att gråta ut sin sorg. Visst kanske det var så, men jag var inte säker. Sakta stoppade jag ner min vänstra hand i byxfickan och tog upp ett piller. Jag fick det av Olivia som bodde i rummet bredvid mitt. Hon och jag hade mycket idéer för oss. Som att byta tabletter med varandra. Olivia hade ADHD och var även beroende av droger. Fast jag märkte aldrig det på henne. Att hon hade ADHD alltså. Men hennes stora drogberoende var inte svårt att märka. Varje morgon och kväll fick jag bensodiazepiner för att kunna bli frisk en dag. Olivia fick amfetamin i små mängder, det gjorde så hon blev lugn. Jag lärde mig tidigt att använda droger på behandlingshemmet. För att man skulle få uppmärksamhet. Varje morgon fick jag Olivias amfetamin och hon fick mina tabletter. Jag blev riktigt vild när jag tog tabletterna. Det blev en rejäl kick! Tyvärr insåg läkarna ganska tidigt om vad som var på gång. Så i fortsättningen fick jag ta mina tabletter när läkarna såg på. Men då kom Olivia på en ännu bättre idé. Att när vi tog våra piller skulle vi gömma de under tungan. Då kunde vi fortfarande byta med varandra och få våra kickar.

    Jag hatar mig själv idag för att jag tog droger. Det blev ett riktigt missbruk. Först mådde man bra, väldigt bra. Efter några timmar när ruset började uppta så mådde man riktigt dåligt. Jag spydde och började skrika efter mer. Jag var verkligen beroende. Men en läkare som jag tyckte mycket om hjälpte mig att inse hur drogerna påverkade kroppen. Som tur var tog jag all information på allvar och kom ur mitt beroende. Det enda jag saknar är hur otroligt bra man mådde just när det började verka.

    Idag mår jag varken bra eller dåligt. Just nu mår jag bra, men om några minuter kan mitt humör ändras. Ibland kan jag till och med börja gråta fastän jag är glad. Men det var mest när jag var på behandlingshemmet. Många påstår att man blir sjukare av att vara på ett behandlingshem, det kanske stämmer. Men jag lyckades i alla fall bli frisk, inte fullt frisk, men frisk.

    Busschauffören ropar ut i högtalarna att vi är framme. Jag börjar genast fumla med min jacka. Innan jag ens har fått på mig den så har vi stannat vid hållplatsen. En klump börjar växa i min mage. Jag tar min väska och reser mig snabbt för att slippa vänta på att gå ut sist.

    Luften är frisk ute, solen tittar fram bakom några vita moln. Jag ser mig omkring för att hitta min familj.
    - Sofia, ropar någon bakom mig.
    Jag vänder mig hastigt och ser till min förvåning att det är mamma som kommer springandes emot mig. Efter kommer pappa och min lillasyster gåendes. Det blir ett kramkalas som aldrig förr. Mamma börjar plötsligt gråta, så jag passar på att också fälla några tårar. Jag är så glad att se min älskade familj igen.
    - Lova mig nu en sak, lämna mig aldrig igen, säger jag.
  • Min svenska dikt

    Sitter och skriver en dikt på svenskalektionen;

    Admir Akimovic är en väldigt snygg kille.
    När han gick i skolan var han ett riktigt snille.
    Nu vill han bara åka bil och sätta på bojor.
    Men jag vet att det kanske bara är nojor.
    I en fin Skoda han åker runt i och tutar.
    Inga småbarn i vägen, för de han mutar.
    Admir är en av de snällaste killarna i Lidköping stad.
    Han flyttade ifrån Serbien, men ska tillbaka till Belgrad.
    Jag vet att Admir vill ha med mig, men det är lite rörigt.
    Hans snygga, starka bror Pontus är faktiskt ganska störig.

  • Om guld...

    Om guld är finare än silver.
    Om silver är finare än brons.
    Vad är då jag?
  • Se mig!



    Klockan slår åtta. Folk kommer in i klassrummet. De skrattar och pratar med varandra. Ensam sitter hon. Längst bak i klassrummet där ingen sveper blicken. Hon var här först av alla. Någon borde ha sett henne, men det gör ingen. Hon är precis lagon lång och smal. Håret är ljusblont och rakt. Hon ser bra ut, fast ingen har sett henne. Ansiktet är täckt av smink. Inte för mycket, inte för lite. Precis lagom. Ögonfransarna är svarta av mascara. Det är perfekt pålagt, det finns inga klumpar. Rouget ligger precis på kindbenen, helt perfekt. Hon är söt. Om någon hade sett henne så hade hon säkert haft en pojkvän. Men ingen har sett henne. Hon sitter helt ensam där bak i klassrummet. Läraren kommer in. Han ropar upp vilka som är här. Hon blir inte uppropad. Ingen vet vad hon heter. En tår fälls, men mascaran smetas inte ut. En timme går och lektionen är slut. Klassrummet blir tomt, fast hon sitter kvar. Ensam. Lämnad av Gud. Ingen märker att hon sitter där.

    En vecka tidigare stod det i tidningen:
    "En flicka född 92 tog sitt liv den 12 januari. Polisen har analyserat vad som kan vara orsaken till flickans självmord. Det enda som de fått fram än så länge är att flickan blev mobbad i skolan. Klassen hon gick i hade utsatt henne för både fysisk och psykisk mobbning."
  • Historien som var svart

    Ariel vaknade med ett ryck och satte sig upp. Hon såg sig omkring och förstod direkt att hon befann sig i Gud med magrutornas himmel. På ett gult moln gjort av hundpiss satt nu Ariel. Hon var ovanligt glad, för hon slapp Sara och Kajsa. De levde där nere på jorden och var säkert jätteglada över att Ariel vad död. Och sant som det var satt Sara och Kajsa nere på jorden och snortade med pensionärerna. Tjejerna var glada över att Ankan hade satt sig på Ariel så att hon dog. Det var så befriande! Inga problem eller någon ful rödtott som gick runt och var ett irritationsobjekt.

    Men direkt när Sara och Kajsa hade snortat i sig den sista medicinen kom ett nytt irritationsobjekt. Denna gången en kille. Och ja, han hade en snopp som vilken kille som helst. Kajsa blev först lite rädd och trodde att det var solförmörkelse. Men som ni vet så är Kajsa inte så smart. Det visade sig att killen med snoppen var Mohammed. En kille ifrån Turkland. Mohammed blev förälskad i Sara. Men det var inte för att Sara var en tjej, utan för att hon var den enda svenska tjejen som hade svart hår. Ja, enligt Mohammed.

    Han förstod inte svenska, så han blev genast vän med Ankan. Tillsammans blev de starka, de kämpade mot världen. Ankan skrek "kvack kvack" hela tiden, medan Mohammed skrek "jalla jalla achmed". Deras största dröm var att bli presidenter, men den drömmen skulle nog aldrig gå i uppfyllelse påpekade Sara och Kajsa. Mohammed blev förbannad när Sara krossades hans svarta hjärta. Han gick direkt till djuraffären och köpte en fladdermus som han döpte till Adde. Båda var lika svarta så de blev genast bästa vänner. De tog tag i varandras händer och vandrade till Turkland. Och vad som händer i framtiden blir nästa gång...

  • Historien det riktigt kvackar om!



    Det fanns en tjej. Hon hade blåa ögon och rött hår. Hon hette Ariel. Ariel Svensson. Hon var aldrig direkt populär i skolan. Klassen hon gick i ville inte veta av henne. Ariel levde i sin egen värld. Tillsammans med sin kompis Ankan flydde hon ifrån verkligheten. Ankan kunde inte prata ren svenska, så det enda han sa var "kvack kvack". Den det räckte för Ariel. Hon hade ju ingen annan vän. Eller jo, om man räknade hennes ponny Lars-Olof. En ful, liten ponny som bara bockade. Ariel visste inte hur hon skulle göra så att Lars-Olof slutade med sina dumheter.

    Men det var något märkligt med Ariel. Hon var inte singel. Nej, precis. Hon hade en pojkvän som vilken annan person som helst. Men han var så ful att ingen ville ta i honom. Inte ens med tång. Ariel var stolt över honom, men hon blev mobbad i skolan för det. Kajsa var värst, hon drog i Ariels röda hår varje morgon. Ariel grät hela tiden. Det gjorde även Kajsa. För Ariel nöp Kajsa i näsan. Ariel sökte tröst hos Ankan, medan Kajsa sökte tröst hos Sara. Vem var då Sara? Jo, hon var en emo. En svarthårig person som inte gillade ballader. Hon gillade även inte Ankan. För han var så omogen med sitt kvackande.

    Ariel gillade inte Sara för att hon inte gillade ballader. Ariel älskade ballader. På varje "roliga timmen" sjöng hon egna ballader. Kajsa kokade varje gång Ariel sjöng, för det var så bra. Ariel var så het. Det fick hon inte vara. Sara som var emo ville spränga Ariel i småbitar. Hon hade så gäll röst tyckte Sara.

    Så en dag fick Ariel nog. Mobbningen var alldeles för stor. Hon orkade inte med skolan mer. Skulle hon dö eller vad skulle hon göra? Men den frågan behövde Ariel inte fundera på länge. För Ankan satte sig på Ariel så att hon dog. Kvack kvack!

  • Kategorier

    Arkiv

    Senaste inlägg

    bilde